Nu blev jag trött igen.....

Jag fick Paxitaxel i måndags och kroknade först idag på eftermiddagen. Har legat och sovit ett par timmar. Skönt! Maken gör maten och jag tänkte kolla runt lite hur mina medsystrar mår och vad som gör. En av dom har fått skelletmetastaser och kommer enligt läkarna aldrig bli frisk. Hur kan det bli så. Hon har ett litet barn. Det får bara inte hända. Jag känner med henne och hennes familj. Saknar ord! Mina barn har levt med cancern i familjen i 5 år. Min dotter som fyller 9 på tisdag har blivit mammig sedan jag fick mitt andra återfall. Läkarna säger att den är kronisk, men jag vägrar. Än så länge håller den sig till lymfkörtlarna och där tänker jag döda den. I början var jag inte särskilt panikslagen av att jag fick återfallet. Det gav mig ju en förklaring till varför jag hade ont i skuldran. Men under första behandlingen när jag mådde så dåligt, då undrade jag om det verkligen var värt det. Hade jag 5 år kvar att leva och hälften av den tiden skulle jag må skit. Nu är behandlingen lättare och då har jag inga tankar på att inte fullfölja min behandling. Usch, jag kan inte släppa Linda. Jag blir så ledsen. Kan inte skriva med nu.