Jag förstår inte. Jag mår rätt ok, men om jag gör något mer ansträngande än att ligga i sängen så tar orken slut. Har suttit och ätit middag nu och det är som att springa 5 km. Känns helt overkligt hur så lite ansträngning kan göra en så slut. Tillbaka i sängen tänker jag på Linda som måste dra ut två visdomständer före en behandling. Om det bara vore det hade det väl varit ok, men just nu verkar det som allt bara är för mycket. Hon är den modigaste människa jag kommit i kontakt med i om cancern och dess vedermödor. När jag förstod att min cancer var kroniskt (även om jag vägrar det) och mådde fullständigt skit (illamående, renskita, så in i döden trött, gick ner 5 kg på mindre än en vecka) efter första cellgiftsbehandlingen så var jag beredd att ge upp. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så. Vadå, det är ju bara att kämpa på. Men det var det inte. Om jag hade 5 år kvar att leva, så ville jag inte må så dåligt 2,5 år av den tiden. Jag ville åtminstone må bra dom åren även om åren blev färre. Det blev som boktiteln "Jag ville inte dö, jag ville bara inte leva" för det hade inte varit ett liv. Nu är det tack och lov bättre. Dom har minskat dosen på ett av giften och biverkningarna har blivit mycket, mycket bättre (eller så har jag lärt mig att leva med dom, vet vad jag kan förvänta mig). Åter till Linda. Jag önskar så att jag kunde göra något för att ta bort lite av det elände hon upplever. Känner med henne och hennes familj. Hon är den modigaste jag läser om just nu, för hon vågar skriva om all sin ångest, förtvivlan och ilska.
- Posted using BlogPress from my iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar