Måndag hela veckan?

Nä, det blir bara måndag idag. Det har varit mycket i helgen. Det skulle passas barn här fredag och lördag kväll. Vi skulle inte passa barn utan svärföräldrarna passade barn hemma hos oss. Vi behövde bara ta hand om våra egna. Men det blir ju så mycket folk och stök och på fredagen var/blev jag så trött att när det blev dax för middag så hade jag redan tröttnat och grät, var arg och helt slut. Det blir så när jag inte är piggelin pga behandlingen och dessutom blivit förkyld. Nu är det måndag och dom enda som  är kvar i huset är våra nya inneboende (makens bror med familj som flyttat hem från London nu i helgen). Lugnt och skönt! Vi har ett stort hus så man kan alltid gå undan om man vill vara ifred och vara ifred behöver jag liksom de flesta vara ibland.

Denna vecka är veckan jag orkar åka till jobbet veckan, men jag är förkyld så jag stannar hemma och försöker ta det lugnt så jag kan få gift nästa måndag. Att döda cancer är ju för närvarande mitt jobb och jobbet i supporten är dessvärre bara en hobby. Jag får ägna mig åt mina andra hobbys denna vecka istället. Just nu innebär det läsa bok (fortsättningen på denna bokserie kommer nästa år...)

och sy en kudde i korsstygn. Jag har rensat min jobbmail idag oxå. Det roligaste som stod i den var att en upphandling var avbruten (statlig myndighet som skulle upphandla program och tjänster, men dom fick bara in ett enda anbud och blev tvungna att lägga ner upphandlingen, så den gamla upphandlingen gäller tills vidare).

Mår bra, men orkar knappt äta

Jag förstår inte. Jag mår rätt ok, men om jag gör något mer ansträngande än att ligga i sängen så tar orken slut. Har suttit och ätit middag nu och det är som att springa 5 km. Känns helt overkligt hur så lite ansträngning kan göra en så slut. Tillbaka i sängen tänker jag på Linda som måste dra ut två visdomständer före en behandling. Om det bara vore det hade det väl varit ok, men just nu verkar det som allt bara är för mycket. Hon är den modigaste människa jag kommit i kontakt med i om cancern och dess vedermödor. När jag förstod att min cancer var kroniskt (även om jag vägrar det) och mådde fullständigt skit (illamående, renskita, så in i döden trött, gick ner 5 kg på mindre än en vecka) efter första cellgiftsbehandlingen så var jag beredd att ge upp. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så. Vadå, det är ju bara att kämpa på. Men det var det inte. Om jag hade 5 år kvar att leva, så ville jag inte må så dåligt 2,5 år av den tiden. Jag ville åtminstone må bra dom åren även om åren blev färre. Det blev som boktiteln "Jag ville inte dö, jag ville bara inte leva" för det hade inte varit ett liv. Nu är det tack och lov bättre. Dom har minskat dosen på ett av giften och biverkningarna har blivit mycket, mycket bättre (eller så har jag lärt mig att leva med dom, vet vad jag kan förvänta mig). Åter till Linda. Jag önskar så att jag kunde göra något för att ta bort lite av det elände hon upplever. Känner med henne och hennes familj. Hon är den modigaste jag läser om just nu, för hon vågar skriva om all sin ångest, förtvivlan och ilska.


- Posted using BlogPress from my iPad

Orkar inte

Ligger i sängen och blöder näsblod. Orkar inte släpa mig upp i trappan. Idag börjar lindagar på Skansen. Jag hade hoppats att jag skulle orka vara där med en knyppeldyna för att intresserade skulle kunna prova på, men nä. Jag orkar inte ta mig uppför och Skansen är rätt backigt. Så jag ligger i sängen i stället. Inte fullt lika roligt.

Nästa vecka hoppas jag att jag är tillräckligt pigg för att orka jobba ett par timmar per dag. Det blir i alla fall skoj.


- Posted using BlogPress from my iPad

Forever Young

Konserten i fredags var jätte bra. Alla grupperna gjorde sitt bästa och det var bara att stå och gunga med. Bäst var Alfaville för sångaren var tjock och glad, något som jag kunde identifiera mig med :D. Därutöver träffade jag tre kompisar som jag lärde känna för mer än 20 år sedan på ett dansgolv till just den här musiken. Hur kul som helst!

Det blev tidig natt igår. Idag har jag skickat iväg ungarna till skolan (måste få dom att packa sina väskor på kvällen, suck!). Solen försöker lysa igenom de gråa skyarna och det blåser som sjutton. Positivt är att jag inte är helt slut. Det känns bra :)

Måndag = cellgifter

Har varit på SÖS halva dagen och fått gift. Idag var det alla tre så eftermiddagen låg jag i sängen. Nu har ungarna fått middag och jag känner mig trött och lite lätt illamående. Måste nog ta mig ner till köket och hämta något för att medicinera bort det. Högläsningen av sagan tar vi nog i min säng, men det brukar bara ungarna tycka är supermysigt. Vill verkligen inte må så här. Det enda positiva är att jag glömmer bort hur jag mår efteråt och nästa vecka blir det inga cellgifter för då har jag en frivecka.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Längtar till fredag

Jag är uttråkad. Andas tungt och har ingen lust att göra någonting. Men detta kommer att ändras imorgon.....

Ska på konsert i Gävle och namnet på konserten är så passande. Det är flera gamla syntband som spelar och jag kommer att sjunga och dansa natten lång. Kommer att bli så trött. Hade tänkt att ta med mig en stol men det får man inte så det blir att sitta på marken. Min bror, svägerska, maken och jag åker upp. Mamma passar alla våra barn. Vi sover över hos en kusin i Gävle och det ska bli så roligt :D

Oförskämt pigg

Igår efter att jag skickat iväg ungarna till fritids och mellis, skrivit brev till Fk, tidrapporterat och ätit mellanmål så konstaterade jag att jag var oförskämt pigg. Det hade jag inte förväntat mig. Efter det satte jag på en tvätt och handlade. Vid två kroknade jag, men det gjorde inget. Är man riktigt trött är det skönt att ligga och sova.

I förrgår pratade jag med två killkompisar i telefon (fördelen med att de inte är så aktiva på fejjan). eftersom det var så länge sedan vi träffades blev vi inbokade på två middagar. Det ska bli trevligt. Det blir långa tillställningar för vi träffas tidigt så ungarna hinner leka.

Hela sommaren har gått och jag har gått på cellgifter sedan slutet av maj, men det är inte förrän nu som jag tycker att jag har fått någon ordning på cellgiftsplaneringen och planeringen av mitt privatliv. Det är skänt att jag har en vecka utan cellgifter (pga att blodvärdena inte hinner bli ok) då jag kan jobba (om än bara 25-50%). När jag fått cellgift blir allt så osäkert. När jag bara fått Paxene vet jag att jag inte mår lika dåligt som när jag får Paxene och Carbo, men jag blir trött etc. Vill mer än jag orkar. Och att vara hemma själv är så fruktansvärt tråkigt. Så in i döden tråkigt.

Nu har ungarna gått till skolan. Jag är hemma själv. Jag är oförskämt pigg idag igen. Fast idag har jag ingen lust att göra något.....

Hej hopp!