Åkte tunnelbana idag till behandlingen. Maken var med. Jag får jätte ont i nacken och skuldran när jag går, så när vi väl kommit på tunnelbanan ochbkag upptäckte att det inte fanns någon sittplats försökte jag stå ut de 4 hållplatser jag behövde åka. Det brukar sluta göra ont om jag sätter mig en stund. Efter någon station står jag inte ut med smärtan längre och ber om en plats av de som sitter närmast. Dom bara stirrar på mig, surt. En kvinna som står blir arg på att ingen erbjuder sin plats. Jag blev mest ledsen och förvånad. Slutligen blev jag erbjuden en plats från en kvinna med hörlurar som inte hade hört min fråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar