Jag kramas med min dotter nu på morgonen. Hon frågar om jag måste dö när jag blir gammal. Alla måste dö, säger jag. Jag klarar inte av av säga att jag kanske inte ens blir gammal. Tårarna strilar på mig. Hon är så rädd för att jag ska dö. Ibland är det för sorgligt att ha obotbar cancer. Det känns som jag sviker mina barn. Jag vill egentligen bara skydda dom från allt hemskt. Mina små älsklingar, jag är så ledsen.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag vill oxå kramas!! Hoppas ni haft en solig sportlovs vecka tillsammans. Kramis från Sus
SvaraRaderaKramar om dig hårt och länge på avstånd. <3
SvaraRaderaHoppas du får leva läääänge till!! Men jag förstår precis hur du känner. Risken finns att vi inte ens blir särskilt gamla. :-(
SvaraRaderakram Linda
Det är så trist. Fruktansvärt.
SvaraRaderaStyrkekram
Jävla skitcancer. Ja det är verkligen det sorgligaste av allt detta, det med ens barn. Så förbannat sorgligt. Kram till dig, hoppas du blir en av dem som får leva lääääänge till.
SvaraRaderaUpprepar.... jävla skitcancer. :(
SvaraRaderaÄlskade underbara! Hoppas, håller tummarna och ber för att du kommer att få leva många, långa år till. Vi behöver dig här på vår jord!!
SvaraRaderaMassor av styrkekramar