Jobbdag

Dagen började med att jag försov mig. Man kanske inte kan säga att man försover sig om ingen räknar med att man ska komma. Åkte i alla fall till jobbet för att känna hur det kändes med armstrumpan och datorarbete. Det kändes bra så nästa vecka försöker jag börja jobba 25%. Det känns som ett stort steg nu när jag varit sjukskriven på heltid i nästan ett år. Om det går ska jag ringa försäkringskassan och berätta nyheten. Även om jag börjar jobba 25% kommer jag vilja fortsätta vara sjukskriven på heltid. Jag räknar kallt med bakslag som smärta, trötthet eller psyket som klappar ihop. I början av maj får jag t ex svar på CT som ska göras någon gång i slutet av april. Om tumörerna inte minskat eller åtminstone står stilla vet jag inte hur jag kommer att ta det. Om det ploppat upp nya metastaser tror jag att jag deppar ihop. Jag vill leva och köpa mig lång tid.

Det som är tråkigt med att ha varit iväg på någon aktivitet som jobbesök, måleri eller vad det nu kan vara, är att jag blir så trött efteråt. Att jag bara vill gå och lägga mig. Att jag måste kämpa för att dra igång matlagning för att ungarna inte ska svälta ihjäl innan dom ska iväg på någon aktivitet. Maken kommer hem så sent, men han har å andra sidan ingen sjävtid alls. Gav sig i och för sig ut och sprang nu när han kom hem. Hade varit roligt att vara tillräckligt pigg någon gång för att kunna avlasta maken. Ibland får han gör allt. Och jag kan inte ens göra allt längre. Min högerarm tillåter inte det. Ska ändå försöka beskära lite träd i helgen. Gnäll, gnäll!

Imorgon är det målning igen. Förra gången gick jag inte för jag var så trött. Före målningen ska jag ta blodprov och det är så tråkigt.


- Posted using BlogPress from my iPad