Ligger i sängen och är rädd. Maken och jag gråter. Han berättar för barnen att vi är rädda och ledsna. Dom kramar om oss. Sonen säger att han tror att jag får minst tre år till. Jag vill bara skrika - Jag vill inte ha bara tre år till. Jag vill se er växa upp. Mina älsklingar. Sedan satt vi alla i sängen och grät. Det är för sorgligt.
Har feber. Strax över 38. Och ont..... Jävla skitcancer, kan inte säga det tillräckligt ofta, men när jag gör det så är det med eftertryck.
Igår kväll invigde vi födelsedagsgrillen :). Imorgon fyller maken 40 år. Han vill gå ut på stan - fixar du det älskling - visst för dig fixar jag allt (hjälp).
- Posted using BlogPress from my iPhone
Styrkekramar från Maria
SvaraRaderaJa, det är sorgligt.
SvaraRaderaMen jag tror på att gråta ut ibland!
Ta inte ut allt i förskott bara, du kan få MYCKET mer tid!!!!
Lev nu
Varma kramar härifrån
Älskade underbara!! Du och vi kommer att slåss med näbbar och klor för att du ska få många lyckliga år med din familj och härliga vänner. Pussis
SvaraRaderaMan måste gråta för att orka kämpa. Håller med Helena, Lev nu! Hoppas på mycket mer tid.
SvaraRaderaStyrkekramar!