söndag 16 januari 2011

Slapp helg

Har inte gjort något vettigt denna helg. Idag kom jag inte ens ur pyjamasen. Har i och för sig tittat på avsnitt av Desperat Romantics på svtplay idag, men det räknas inte som vettigt som att tvätta eller plocka eller något annat som är bra för flera än bara för mig. Igår hade barnen skola halva dagen. För att få in pengar till klasskassan hade sonens klass fikaförsäljning. Fikat såldes för dyra pengar så vi drog in en hel del. Jag var slut som alltid. Tror att värdet på mina röda blodkroppar är lågt för det känns som jag ska storkna när jag går upp för trappor eller minsta lilla uppförsbacke. Det är jättejobbigt. På eftermiddagen gick jag på fika hos en kompis. Nä, jag fick inte dit, jag åkte bilen dit. Det var väldigt trevligt. Dels att prata, dels att se hur deras tillbyggnaden tagit form. Det hon undrade var hur länge jag ska hålla på med cellgifterna och jag vet inte. Jag ska på röntgen i början av februari och svaret på den avgör hur fortsättningen blir. Tror nog att jag kommer att fortsätta med gift ett par månader till. Det känns ok att fortsätta med cellgifter, särskilt nu när jag känner att jag kan sova på höger sida utan att det gör ont och jag faktiskt får gift för att kroppen fixar det med lite hjälp på Neulastasprutan. Härom natten när jag låg och inte kunde sova så kändes det ändå som att jag kommer att fixa det här så småningom, att jag kommer att bli av med all cancer och att den inte kommer att komma tillbaka när jag är färdig med den. Men jag förstår när folk undrar hur länge jag ska hålla på. Fast jag vet inte. Förra gången jag hade metastaser och fick samma behandling höll jag på ett halvår. Jag var så less på det när det äntligen var slut och tyckte att det var vidrigt att inte veta hur länge jag skulle hålla på, men nu gör det inte så mycket. Jag står ut med att inte veta. Cancer är i alla fall inte någon exakt vetenskap.

När jag pratade med mamma idag nämnde hon något nytt medel som enligt en studie helt kunde bota metastaser. Wow, känns helt fantastiskt, men jag orkar inte riktigt tro på lösryckta mirakel. Då borde man blivit erbjuden att vara med i den studien. Hit me!


- Posted using BlogPress from my iPad

1 kommentar:

  1. Klart du kommer att fixa det här! Det KOMMER att försvinna. Hoppet finns! Håller tummar och tår...
    //
    Cissi

    SvaraRadera